Novellsöndag 2

Hello! Här kommer andra delen av "Sinnessjukhuset". Om ni inte har läst första delen än kan ni göra det Här. Glöm inte att säga vad ni tycker om den i undersökningen till höger --> eller i kommentarsfältet.





_______________________________________________________
Sinnessjukhuset, del 2


Jag vaknar av att mina muskler värker av den konstiga ställningen jag somnat i. Först minns jag inte var jag är. Jag ställer mig mödosamt upp och ser mig omkring.
Jag är i ett litet rektangulärt rum. Väggarna är grå och fulla av smuts och mögelfläckar. I taket syns spår av en vattenskada. I hörnet längst in står en klen metallsäng med en tunn madrass och skrynkliga lakan. Bredvid sängen står ett tomt nattduksbord i trä och över det sitter ett fönster. Det är först när jag ser gallren på fönstret som jag minns gårdagen. Bilturen, männen med tomma blicka och vita rockar, korridoren, sinnessjukhuset.
Jag ryggar undan ifrån minnena. Trycker dem längst in i ett hörn av min hjärna.
Inte tänka på det, inte drabbas av panik. Om man drabbas av panik blir man helt konstig och kan få panikattacker. Om man hamnar i en svår knipa ska man hålla sig lugn och försöka tänka klart. Det har min psykolog lärt mig. Fast jag bruka kalla henne för min personliga rådgivare i stället. Psykolog låter som någon konstig doktor som ska bota en för att man är knäpp. Det passar ju stället jag är på nu.
Jag går fram till fönstret och kollar ut. Utanför finns ett högt staket med taggtråd. Bakom det finns bara en ändlös hed med lång uttorkat gräs som långsamt svajar i vinden. Himlen är grå och det ser ut som om hela världen är gjord i svartvitt. Det är bara min rosa tröja som i huvud taget har någon ljus färg.
Jag börjar precis undra om jag kommer att få sitta inlåst här hela dan när jag hör det rasslande ljudet av nycklar utanför dörren. Jag vänder mig om samtidigt som dörren öppnas.
En kvinna i likadan rock som de två männen hade och en stram bulle i håret sår i dörren. Till min lättnad är hennes blick helt normal.
”Hej”, säger jag och går emot henne. ”Du förstår, du hör väl det här ofta, men det har nog blivit något fel. Jag ska inte vara här. Jag är helt frisk. Jag kanske skulle kunna får prata med den personen som typ bestämmer här?”
”Självklart!” säger kvinnan och ler. ”Han har bett om att få prata med dig så jag kom hit för att hämta dig.”
Jag drar en suck av lättnad. De har nog fått reda på att det har blivit fel och ska köra hem mig igen.
Vi börjar gå igenom den mörka korridoren. Ljudet från kvinnans klackar studsar emot väggarna och det ekar i hela gången. Trots att det är dag så är det läskigt mörkt. De kala ljusrören i taken är släckta och jag undrar om de ens fungerar. Det ända ljuset kommer ifrån ett fönster längst bort i korridoren och dörren vi är på väg emot.
Vi går den för den knarrande trappan som ser ut att kunna rasa när som helst. Sedan går vi in under den och kommer till en dörr. Den ser inte ut att passa in där för trät är ljust och ser nytt ut. Handtaget är skinnade rent och på dörren sitter en skylt med texten: Mr. Scott, Huvudansvarig. Under skylten sitter en lapp fasttejpad där det stå: Endast behöriga, iakttag fullfölj. Vad då, ”iakttag fullfölj”?
Kvinnan knackar på dörren och en röst svara inifrån.
”Vem där?” 
”Miss Lockword” svara kvinnan. ”Jag har med mig flickan du sökte.”
”Ja, välkommen in.”
Kvinnan öppnar dörren. Innanför finns ett fräscht litet kontor med bokhyllor längs bortre väggen, ett skrivbord i mitten och längs väggarna finns bänkar med papper och en krukväxt. Det är så ljust emot resten av huset så att jag får ont i huvudet och måste blinka kraftigt för att inte få ont i ögonen.
”Kom”, säger manen och ler milt. ”Vi sätter oss här inne.” och gör en chest emot en dörr med ett litet fönster bredvid. 
Rummet är litet som en garderob och det ända som fyller det är ett bord med en stol på varje sida. Jag sätter mig på den ena.
Mannen, som jag gissar heter Mr. Scott, sätter sig på andra sidan. Han ser inte ut att vara särskilt gammal. Kanske trettio. Han har kort svart hår och vältrimmade polisonger.
”Då så”, säger han.
”Ja”, säger jag. ”Mr. Scott ...”
”Kalla mig Scott”, avbryter han. ”Det är mitt namn.”
”Okej”, säger jag men tänker att jag nog inte kommer att få någon användning av det ändå när jag åker härifrån. Sedan fortsätter jag på det jag tänkte säga ”Det måste ju så klart ha blivit ett missförstånd. Men det vet du väl redan. Så om jag bara skulle kunna låna telefonen och ringa mina föräldrar så är det okej sen.” Jag ler för att intyga att det inte är någon som helst fara över att jag har blivit inlåst på ett psyskhus trots att jag är helt frisk och tvingats spendera natten i ett mögligt rum utan att någon har förklarat vad som händer. 
Fast så klar gör det något. Men det spelar ingen roll. Jag vill bara härifrån så fort som möjligt.
”Nu förstår jag inte vad du menar”, säger mannen och ler förvånat.
”Det ...” börjar jag, men sedan ser jag att mannen inte menar det på det sättet.
”Du ska vara här gumma”, säger mannen och fortsätter att le fånigt. ”Jag tror nog att du kan ha missförstått lite. Em, jag vet inte hur jag ska säga det här men ...” han fortsätter att le. ”Du ska vara här. Du ska få flytta hit!”
Jag stirrar på honom. ”Men, men ... det måste vara ett misstag! Jag ...”, stammar jag.
”Jag vet att det kan vara svårt att förstå”, säger Mr. Scott.
Jag försöker samla mig. ”Jag kanske skulle kunna få prata med mina föräldrar.” De kanske skulle kunna förklara att jag inte ska vara här.
”Det har jag redan gjort”, säger Mr. Skott. Han ler fortfarande och det gör mig väldigt irriterad. ”De bad mig lämna ett meddelande till dig.” 
Han går ut på sitt kontor och hämtar någonting. Sedan kommer han tillbaka och lägger saken på borde. Det är en inspelingsapparat. Han klickar på playknappen och lutar sig tillbaka i stolen.
Bandet börjar snurra och ett knastrande ljud innan hörs innan pappa börjar att prata. ”Hej, gumman.” En kort tystnad. ”Vi har beslutat att det här är bäst för dig. Nu får du den hjälp du behöver. Vi är ledsna att du fick reda på det, det här sättet ...” Pappas röst bryts. ”Vi älskar dig!” viskar mamma. Sedan stoppar bandet.
Jag sitter tyst och stirrar på bandspelaren.
”Gumman, du är psykiskt sjuk.” Jag uppfattar knappt Mr. Scotts röst. Mamma och pappa. Det visste om det här. ”Miss Lockword visar dig till ditt rum.”
Jag reser mig och börjar gå som i en dimma. Vi kommer ut i den mörka hallen. När vi passerar den stora dörren undrar jag om jag någonsin kommer att få gå ut igenom den igen.
Vi kommer fram till rummet där jag tillbringat natten. Det är tydligen mitt rum nu. Mitt rum. Jag tänker på det jag har där hemma. Men färglada väggar, den fluffiga lilla mattan mitt på golvet, alla mina gosedjur som jag inte kunnat med att slänga. Allt det där är borta, jag kommer aldrig att få se det igen.
Miss Lockword ger mig ett leende och föser i mig i rummet. Dörren stängs med en smäll bakom mig. Jag lägger på sängen, struntar i om den är mögligt. Jag borde inte vara trött men ändå somnar jag nästa direkt.